Stenläggning i Larsberg – där ytan möter huset
Övergången mellan en stenlagd yta och husets sockel är en av få platser på en tomt där ett fel i markarbetet kan skada byggnaden.
Två saker ska stämma. Ytan ska luta bort från huset, tydligt, de första metrarna. Och den ska ligga tillräckligt lågt i förhållande till sockeln – normalt en bit under fasadens nederkant, så att regn som stänker upp inte träffar fasadmaterialet och så att fuktspärren i grunden inte överbryggas.
Det som gör det till ett vanligt fel är att en ny yta nästan alltid höjer marken. Man lägger stenen ovanpå den befintliga nivån, eller man bygger upp ett kraftigare bärlager än det som fanns, och plötsligt ligger ytan några centimeter högre än förut.
Vi mäter därför alltid in sockeln och fasadens nederkant innan uppbyggnaden bestäms, och vi säger till när en önskad nivå inte är möjlig.
Begär kostnadsfri offert →Detta ingår
- Inmätning av sockelns höjd och fasadens nederkant
- Bestämning av ytans nivå med marginal till fasaden
- Fall bort från huset de första metrarna
- Bedömning av var vattnet tar vägen när det lämnat ytan
- Kontroll av att dräneringens eller fuktspärrens funktion inte påverkas
- Zon närmast sockeln som bryter stänk där det behövs
- Besked när en önskad nivåhöjning inte går att genomföra
Så går det till
Sockeln mäts in
Vi mäter var fasadens nederkant sitter. Den siffran sätter taket för hur högt ytan får ligga.
Nivån bestäms
Ytan läggs med marginal under fasaden. Är önskemålet högre säger vi att det inte går och varför.
Fallet
Ytan lutar bort från huset de första metrarna, tydligt. Det är den enskilt viktigaste egenskapen vid en husvägg.
Vart går vattnet
Vattnet ska ha en väg hela sträckan, inte bara de första metrarna. En blöt fläck fem meter bort är också ett problem.
Stänkzon
Där stänk mot fasaden är ett problem läggs en zon av grövre material närmast sockeln.
Stenläggning Larsberg i hela Lidingö
Marginalen till fasadens nederkant är den siffra som ska respekteras och som ofta offras för att någon vill ha ytan i nivå med en tröskel eller för att den befintliga marken redan ligger högt. Konsekvensen kommer smygande: regn som faller på stenytan studsar upp och träffar fasaden, och en fasad som får stänk i sin nederkant tar in fukt även när materialet i sig är rätt. Ligger ytan dessutom över den punkt där grundens fuktspärr slutar kan fukt vandra in i konstruktionen. Ingen av effekterna märks första året, och det är därför felet görs. Vi mäter in fasadens nederkant innan vi bestämmer uppbyggnaden och säger nej till en nivå som skulle underskrida marginalen – även när det är precis den nivån kunden vill ha. Det andra är stänkzonen. Där marginalen är knapp eller där fasadmaterialet är känsligt löser en remsa av grövre material närmast sockeln mycket: singel eller makadam bryter stänket i stället för att kasta tillbaka det som en hård yta gör. Den remsan behöver bara vara några decimeter bred. Det tredje: fallet ska räcka hela vägen. Ett fall som leder vattnet fem meter ut och sedan slutar ger en blöt fläck där, och den blöta fläcken är inte ofarlig bara för att den ligger en bit bort.